Så jag hitta ett brev från förra året och ett från typ 06 som jag skulle öppna nåt år efter. Stod väl typ hur jag mådde och gjorde just då. Det är med både glädje och sorg jag läser mina brev. Kul för jag får se hur det var då, minnas och få mig några skratt men sorg när det står "om ett år kommer vi skratta åt detta..." och så är inget förändrat. Ett år går så fort man vet ju inte ens vrf man står och stampar. Kanske för jag är en envis person och jag flyttar mig segt. Kanske för jag hatar förändringar. Jag vet inte. Jag vill skriva ett nytt brev. Jag vill skriva om allt jag upplever nu och jag vill kunna skriva, detta kommer vi skratta åt nästa år! De är jag bombsäker på. Men jag vet inte ens om jag tror på det själv. Brevet från 06 var ju ändå härligast. Alla dessa problem jag hade. Då var dom stora. Haha allt föll ju till sist på plats och det löste sig. Att jag inte är kvar där är iaf en ljuspunkt. Problem kommer och problem går. And I guess I would be fine with that om det inte vore så att jag föll på samma punkt om och om igen. Lär jag mig verkligen inte? Mer att jag inte tänker på det. Tror inte jag kommer hamna där igen, så fel man kan ha.