död.
Jag höll på att somna, för jag var så himla trött på allt. Små saker och sånt annat man kan ha i tankarna. Du ropa en massa gånger och jag blev irriterad och ville sova, du knackade på min dörr och fråga om du fick komma in, jag fråga om det var viktigt.
död.
Jag gav dig en kram, men själv var jag inte ledsen, jag kände för mkt för att känna något. Förberedd, hade jag vart i en vecka, precis. Men att höra det, att veta att det är sant. Fan för det. Mina sista ord till dig som jag vet att du hörde, jag ångrar dom som fan, det var inga elaka ord, de var bara så vanliga. Jag avslutade vårt samtal med "hejdå" Jag hade velat avsluta med så mkt annat men just då blev det bara så. Tårarna rinner och jag vet inte hur detta ska gå.
Imorn ska vi träffa, trösta mannen du (bla.) lämnade allt för tidigt känns det som, kommer gråta hela tiden, precis som jag gör just nu. Sen kommer begravningen och jag vet inte hur jag ska agera, min andra i livet. Och du kändes för ung för att dö. Att veta att jag aldrig kommer få se dig igen, aldrig , möta dig eller höra din röst, tårarna säger väl allt om hur det känns. Fan för allt. Snälla älskade människa, kom tillbaka till oss♥