Okej.
Så då sitter jag här igen och skriver. Känns väl okej. Jag kan bara inte fatta det. Du är som ett spöke. Du existerar inte mer. Inte nu iaf, ingen pratar om dig längre, och det känns konstigt för mig. Hemskt på något sätt, bra på ett annat. Under en så lång tid var du ett vanligt samtalsämne för mig och nu är du inte det. Jag kan om jag vill, jag vill inte. Vänta och se, det finns inget att vänta på. Va glad jag var den där dagen, så stolt I guess. Stolt, det är jag väl fortfarande. Men också naiv, ingenting i livet är lätt. Inte i mitt iaf. Jag lyssnar på massa låtar för att peppa mig själv, få mig själv att glömma, gå vidare. Det känns faktiskt okej nu, jag mår okej. Men kommer det att ändras? Under en så lång tid fanns du där, och nu ska du inte det. Det blir mycket, det blir förvirrande. Det blir sorgligt. Ingen pratar om dig, det är som du inte existerar. Ändå ligger minnena av dig som en bedövad smärta hos mig. Jag är okej.