Det är ju nästan som att allt pekar på att det finns något man inte ska glömma. Något man inte får glömma, hur mycket man än vill. Det går inte, spelar ingen roll om jag sitter och fixar på datan eller slår på tv efter haft den avstängd den i 5 timmar för att det ska slå till. Jag vet att det inte är mycket men det är överallt. Så vanligt är det inte och jag sitter inte och tittar efter det, det bara finns där. Ska man tro på ödet eller what? Betyder det att jag gjorde fel då eller? Jag vet liksom redan det thx. Det huntar mig som fan, det gjorde det då, sekunden efter men vad skulle jag göra? Jag satt ju där bara fast jag ville så mycket mer. Efter den dagen dog allting. Och vart är vi nudå? Som jävla främlingar, hur fan kan det bli så? Man tror man känner någon men nu, nu är ingenting som det ska vara. Man visste det skulle ändras, aldrig bli detsamma men man trodde ju ändå på kontakt. Nu finns inget. Man lever med det. Det går över men jag behöver inga påminnelser, det får jag tack så mycket av alla minnen som susar förbi i mitt huvud hela tiden. Om ödet finns så måste jag väl vara den sämst utvalda för att få buskapet uppfattat. è tra i quattro occhi e le mie memorie...