cause when you look at me,
I'm mrs nobody,
its just a game you play,
can't let you walk away.

thank you for the music

"Vad hände med oss? Det var en gång i tiden då vi alla brydde oss. Så känns det inte nu. Vi går runt och säger en sak men agerar som något helt annat. Det är som att det är en rutin bara. Inget speciellt. Man tänker tillbaka hela j*vla tiden. På tiden då vi ist gick runt lite för glada. När vi satt och gjorde sanning och konka på msn och vi skrattade och så. Den tiden, vart försvann den?
Jag menar det är ju inte meningen att minnena ska vara framför oss och att tiden stannade. Vi ska ju ha sådär hela tiden. Men någonstans gick allting fel och nu är det som man bara väntar på slutet. Vi är som dominobrickor, när en faller så faller resten.
Ingen vet vart det började eller med vem men ingen stoppar det så vi är väl alla lika skyldiga. "



True.

Tiden som fjortonåring?
Jag har fortfarande bilddagboken som startsida. Man var helt beroende av bilddagboken och man la ut massa bilder och lunastorm var ju bara för coolt. Man skrev en massa på kloterplanet och massa oseriösa killar svarade och man satt och "flippade" dom hela tiden och så visade man kompisarna alla snygga killar som man hade snackat med. Man hade lite för mycket smink för en vardag, men inte som fjotisarna nu. Men fortfarande för mycket. Man sa "DA" så mycket och "OMG". Då var man dåtidens fjortis, inte så överdriven som dom nu. Jag minns den tiden rätt väl ändå. Fast man inte var sååå överdriven ändå. Man ser ju bilder och man undrar, vad tänte man med?
Nu skrattar man åt det.
Men jag fattade inte vart det tog vägen, en dag köpte man faktiskt en foundation som var ens färg, så man slapp mixtra en massa olika puder och krämer, man använde lagom mascara och man slutade med läppglans.
Och jag var ändå inte värst.
Jises
minnen.

Ännu en text ni inte behöver läsa om ni inte vill, skrev även denna bara för att få ner det någonstans.

Jag vet oftast inte om jag ska skratta eller gråta, det är drf jag skrattar för ett leende är så mkt bättre än forsande tårar. Jag känner mig så klämd mittemellan. Som det inte finns plats någonstans och det går inte och förklara för någon för ingen förstår. Det är ju inget litet vanligt problem det här. Det äter mig inifrån. samtidigt som det känns som man blir äten inifrån så kommer klagomålen. Man får inte känna som man känner. Man får inte känna skuld, det var inte ditt fel. Man får inte försvara, då dras minnena upp och man får inte säga att det är bara vi två som vet hur det är, då möts man bara av en vägg. Si se puede, non lo so.
Fy fan. Jag är svag och gråtfärdig på samma gång och jag önskar bara jag var sjuk så jag slapp gå till skolan imorn. Jag vill ligga hemma.
Jag vill för en gång skull vara emo och bara deppa, för jag har rätt o deppa, det ahr jag haft hela tiden. Men jag orkar inte förklara den längre eller jag orkar inte försvara den.
Ge upp är för lätt
Glömma är omöjligt
Därför ler jag istället för att gråta.

bild: google

Ville bara säga tack för alla fina kommentarer om min blogg,
värmer jätte mycket, Hoppas ni fortsätter med det och stannar och läser,
puss på er!


bild: google

Ni behöver inte läsa, skrev det för att skriva av mig någonstans.

Jag blir sjukt j*vla sur. Två hela år! Två! Och det var inga lätta år. Jag vettefan när jag ens kände mig bekväm. Det var som jag var helt beroende eller nåt. Det gick ju fan inte ens att sluta, varje tanke, varje känsla varje liten del av mig var på något sätt kopplat till dig. Man satt där som en idiot och kunde inget göra. Tjatade så att kompisarnas öron blödde och tills man själv fick ont i halsen av att snacka. Sen alla j*vla somrar efter det, efter helvetet rent ut sagt. Efter jag märkte att jag var tillräckligt stark för att klara mig ur det. Jo tack så himla mycket, du ska ju inte påminna mig om dig hela tiden heller och på dom mest taskigaste sätten. Kan du inte bara göra som alla andra. Ignorera o gå förbi. Så bra kompisar var vi aldrig. Fan ta dig! När det till sist gått år, år! Man kämpat sig igenom, konstant vetandes av att du finns där. Fast man sagt att det inte är så. jo då ska du gå och göra en av de mest taskigaste saker man kan göra. Fatta hur det sårade. Man intalar sig själv att det är för du inte hade något bättre för dig, såg och klickade. Men det funkar inte. Ett slag i ansiktet eller spark i magen. Your pick.
 
Bild: google

The great actors is the ones that goes around without anyone noticing a difference

hade jag inte gått samhäll hade jag troligen gått media eller ES, nu undrar man ju lite om det inte vart bättre.

Svårt att inse att det är som det är,
hade vart så grymt skönt o sagt att,
somliga dagar är bättre än andra,
men man får ta verkligheten för vad den
är.

du är så himla jobbig ibland och du ska alltid sova där jag ska sova och du vill alltid mysa när klockan är 5 på morgonen och jag sover, du är för egoistisk ibland men jag älskar dig ändå, för du vet alltid där när jag är ledsen, riktigt ledsen och tröstar mig, du är den bästa som finns, better then all the rest♥

the things you said that hurt me, they don't hurt anymore

and the things you done to get to me, they don't work anymore

those times you think you had me, I was just playing a game

I'm sorry if you played it,
cause this was just my pokerface

what if someone else comes and take my chance away?

nu har jag en rätt bestämd känsla av hur allt känns, just nu. Förjävligt, andra har sagt att det känns förjävligt inte för att dom vart där jag är, men de har sagt det, jag har mm:at och inte trott på det men nu vet jag, det är förjävligt. Det känns tomt. Vet inte ens vad jag ska skriva. Känns som allt är för personligt för att skrivas fast det är min blogg. Suck?
Ett sånt där sabatsår vore skönt just nu.
Låter för depp för att palla fortsätta skriva,
och för er som precis hittat min blogg eller liknande, detta är tillfälligt, hoppas jag.

Nu har jag suttit här och stirrat rakt in i skärmen i några minuter, raderat och skrivit dit, men det går ju inte att förklara alls. Inget går o få ner. Inget förutom detta. Det finns ju så mycket inom en men inget som kommer ner i ett inlägg, men suck.

vad ska man göra när alla runt om kring en mår dåligt för massa skit händer när man själv går igenom en kris för en familjemedlem är (så gott som) död.
helvete.

I guess i could say i'm sorry, but i just can't find the words
i guess somethings will stay forever, and some won't

"allting som föds i förväntan och hopp dör i långsam plågan"