Ännu en text ni inte behöver läsa om ni inte vill, skrev även denna bara för att få ner det någonstans.

Jag vet oftast inte om jag ska skratta eller gråta, det är drf jag skrattar för ett leende är så mkt bättre än forsande tårar. Jag känner mig så klämd mittemellan. Som det inte finns plats någonstans och det går inte och förklara för någon för ingen förstår. Det är ju inget litet vanligt problem det här. Det äter mig inifrån. samtidigt som det känns som man blir äten inifrån så kommer klagomålen. Man får inte känna som man känner. Man får inte känna skuld, det var inte ditt fel. Man får inte försvara, då dras minnena upp och man får inte säga att det är bara vi två som vet hur det är, då möts man bara av en vägg. Si se puede, non lo so.
Fy fan. Jag är svag och gråtfärdig på samma gång och jag önskar bara jag var sjuk så jag slapp gå till skolan imorn. Jag vill ligga hemma.
Jag vill för en gång skull vara emo och bara deppa, för jag har rätt o deppa, det ahr jag haft hela tiden. Men jag orkar inte förklara den längre eller jag orkar inte försvara den.
Ge upp är för lätt
Glömma är omöjligt
Därför ler jag istället för att gråta.

bild: google